Jag skriver inte dessa inlägg för att någon ska tycka synd om mig eller för att få massa uppmärksamhet på något sätt. Jag skriver dessa inlägg för mig själv, för att jag ska förstå mig själv och mina känslor och kanske att andra ska förstå eller få en inblick av hur det är att vara mig. Och inlägget/en kanske är jätteflummiga och svåra att förstå men det är så mycket tankar som ska ut i skrift och det är skitsvårt när man inte vet hur man ska sätta ord på allt och ibland vet jag själv inte ens hur jag ska förklara mina tankar. 

 

Ni som har läst det andra inlägget fick reda på att jag ibland drabbas av panikångestattacker, att jag fullständigt bryter ihop. Den delen är hemsk, man vill krypa ut ur sin kropp och fly från allt, men den går över, det vet man alltid. 

Men vad är det som gör att jag får panikångest? Ja alltså det hela börjar med att jag har ångest. Och vad är ångest? Hur känns det? Googlar du ångest får du fram att det är en känsla av oro och rädsla och ja det stämmer, och det är vad det är för mig. Jag har en klump i magen av oro och rädsla.

Varför har jag det? Jag har inte ett solklart svar på det, jag har aldrig riktigt förstått varför just jag ska må dåligt och varför jag ska få leva med just det här, men jag har fått lite hjälp på traven för att komma fram till varför.

 

I förra inlägget skrev jag om att jag ska klara allt själv, att jag hoppar på ett ben i uppförsbacke och det är väl den stora anledningen till varför jag har ångest. Jag tillåter inte mig själv att få hjälp. Och det finns anledningar till det men jag vill inte förklara allt det för då blir detta inlägget alldeles för långt. Men i ungefär 6 års tid har jag nötat in i min hjärna mer och mer att du kan klara dig själv och tillslut blir det en del av vardagen. Det handlar inte bara om att jag inte kan säga till när jag är ledsen och vill ha tröst eller prata med någon. Det är andra saker också. Tillexempel i skolan, jag vet inte hur många gånger jag har suttit med EN fråga eller ETT mattetal en hel lektion för att jag inte har kunnat be läraren om hjälp. Jag satt och läste frågan om och om igen och verkligen försökte lösa allt själv, tillslut hamnar man efter alla andra för att du inte förstår. Det byggs alltså på mer problem inom dig och du vägrar att be om hjälp. Det är den första anledningen till varför jag har ångest, jag tillåter inte mig själv att ta hjälp med vad det än är utan jag samlar på mig tills jag exploderar och sen går det över men du vet att det samma visa kommer spelas upp igen. 

 

Det finns en anledning till som jag tror påverkar min ångest väldigt mycket. Och det är att jag är rädd för att bli LÄMNAD, SVIKEN OCH LURAD.  Den enkla anledningen till varför jag är rädd för det är för att det har hänt mig. Man kan säga att jag inbillar mig olika scenarion för att skydda mig själv, för att jag ska vara beredd på att bli lämnad, sviken eller lurad. Men jag mår ju inte bättre av det, för tillslut tror jag mer på sakerna jag själv hittat på en vad som faktiskt är sant.