Hoppas ni får en fortsatt bra dag, kram ❤️

 

 

Jag sover med öppna ögon. Ja det är fakitskt helt sant, fråga mina vänner haha! 

 

Jag AVSKYR ormar, alltså det är de värsta jag vet.. Så vidriga! 

 

Jag älskar att sjunga 

 

Jag har telefonfobi, jag svarar ALDRIG i telefon om jag inte vet vem det är, ringer heller aldrig tillbaks till någon som ringt mig, bara dom allra allra närmsta 

 

Jag vill öppna en egen restaurang någon gång i livet

 

En gång blev jag så arg på en fest att jag krossade en flaska innehållande 1 liter sprit 

 

Jag har 4 tatueringar på min kropp, och fler ska det bli... 

 

När jag gick på dagis/förskola och det var nyponsoppa till mellis tog jag bara det för att man fick glass till, nyponsoppa är nämligen det värsta jag vet 

 

När jag var runt 8 år gick jag på ridskola trots att jag var skiträdd för hästar

 

Jag har en tvillingbror som föddes 20 minuter efter mig, vid namn David 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Alltså JAG har INTE valt att bli sjuk, jag ringde inte till någon kundtjänst och sa '' Hej, jag skulle vilja köpa några månaders depression, vad skulle det kosta? '' 

 

Vill så gärna slänga bort min medicin långt bort åt helvete. Har så många gånger bara velat krypa ut ur mitt eget skinn för att jag känner mig smutsig och för att jag inte orkar med all ångest som kryper runt inom mig. Så många gånger jag har tänkt att nu ger jag upp, nu tänker jag inte kämpa mer.  

 

Jag är verkligen så trött på att höra att det kommer blir bra, det löser sig, bit ihop och så vidare. Och då har jag en sak att säga dig, och det är fan håll käft, och kom tillbaks när du har nåt känslan av att du inte behövs. 

Jag vill verkligen skriva allt och lite till i detta inlägg, skriva om allt jag fortfarande håller kvar inne hos mig, i mitt hjärta, där ingen kommer igenom. 

 

 

Ibland vill jag gå sönder

 

 

Ni som valde att krossa mitt hjärta på ett eller annat sätt, jag hatar er. Jag hatar er för att ni fick mig att känna att jag var värd något,  till att helt plötsligt känna mig helt värdelös. 

Jag hatar er för att ni har hjälpt till att bygga upp en mur runt mitt hjärta som är omöjlig att riva ner. 

Jag hatar er för att jag inte längre vågar, jag vågar inte komma någon nära, jag vågar inte ta emot kärlek och jag vågar absolut inte ge någon kärlek. 

 

Jag hatar er, för att ni har krossat mig. 

L

 

Slippa alla funderingar och alla frågor som svävar runt i mitt huvud. 

Fly från alla hjärnspöken som talar om att du inte duger och att ingen tycker om dig. Vill bort från allt det där. 

För helt plötsligt sitter du med tårar i ögonen istället för ett leende på läpparna. Helt plötsligt lyssnar du på alla hjärnspöken. Helt plötsligt sitter du med den där jävla klumpen i magen som kallas ångest. 

Bara sådär, från glad till någon som bara vill stänga av allt runt omkring sig, på en liten kort sekund. 

 

 

Jag skriver inte dessa inlägg för att någon ska tycka synd om mig eller för att få massa uppmärksamhet på något sätt. Jag skriver dessa inlägg för mig själv, för att jag ska förstå mig själv och mina känslor och kanske att andra ska förstå eller få en inblick av hur det är att vara mig. Och inlägget/en kanske är jätteflummiga och svåra att förstå men det är så mycket tankar som ska ut i skrift och det är skitsvårt när man inte vet hur man ska sätta ord på allt och ibland vet jag själv inte ens hur jag ska förklara mina tankar. 

 

Ni som har läst det andra inlägget fick reda på att jag ibland drabbas av panikångestattacker, att jag fullständigt bryter ihop. Den delen är hemsk, man vill krypa ut ur sin kropp och fly från allt, men den går över, det vet man alltid. 

Men vad är det som gör att jag får panikångest? Ja alltså det hela börjar med att jag har ångest. Och vad är ångest? Hur känns det? Googlar du ångest får du fram att det är en känsla av oro och rädsla och ja det stämmer, och det är vad det är för mig. Jag har en klump i magen av oro och rädsla.

Varför har jag det? Jag har inte ett solklart svar på det, jag har aldrig riktigt förstått varför just jag ska må dåligt och varför jag ska få leva med just det här, men jag har fått lite hjälp på traven för att komma fram till varför.

 

I förra inlägget skrev jag om att jag ska klara allt själv, att jag hoppar på ett ben i uppförsbacke och det är väl den stora anledningen till varför jag har ångest. Jag tillåter inte mig själv att få hjälp. Och det finns anledningar till det men jag vill inte förklara allt det för då blir detta inlägget alldeles för långt. Men i ungefär 6 års tid har jag nötat in i min hjärna mer och mer att du kan klara dig själv och tillslut blir det en del av vardagen. Det handlar inte bara om att jag inte kan säga till när jag är ledsen och vill ha tröst eller prata med någon. Det är andra saker också. Tillexempel i skolan, jag vet inte hur många gånger jag har suttit med EN fråga eller ETT mattetal en hel lektion för att jag inte har kunnat be läraren om hjälp. Jag satt och läste frågan om och om igen och verkligen försökte lösa allt själv, tillslut hamnar man efter alla andra för att du inte förstår. Det byggs alltså på mer problem inom dig och du vägrar att be om hjälp. Det är den första anledningen till varför jag har ångest, jag tillåter inte mig själv att ta hjälp med vad det än är utan jag samlar på mig tills jag exploderar och sen går det över men du vet att det samma visa kommer spelas upp igen. 

 

Det finns en anledning till som jag tror påverkar min ångest väldigt mycket. Och det är att jag är rädd för att bli LÄMNAD, SVIKEN OCH LURAD.  Den enkla anledningen till varför jag är rädd för det är för att det har hänt mig. Man kan säga att jag inbillar mig olika scenarion för att skydda mig själv, för att jag ska vara beredd på att bli lämnad, sviken eller lurad. Men jag mår ju inte bättre av det, för tillslut tror jag mer på sakerna jag själv hittat på en vad som faktiskt är sant.