ATT KRIGA MOT SIG SJÄLV

Det är vad jag gör. Jag har aldrig låtit mig själv vara ledsen när jag vill vara ledsen, jag säger till mig själv att jag är stark och kan klara allt, du behöver ingen tröst, du behöver inte någon som hjälper dig.
Så du hoppar i en uppförsbacke med ett ben dag ut och dag in. 
 
Jag förtjänar tröst, jag förtjänar att ha någon som hjälper mig med saker jag tycker är jobbigt, det vet jag och det vet alla nära runt omkring mig med, men jag tillåter inte mig själv. För jag vill aldrig att mina problem ska tynga ner någon annan. Jag vill hela tiden se till att alla andra har det bra. 
 
Men tillslut pallar man inte hoppa i en uppförsbacke med bara ett ben. Du orkar inte mer. Men du fortsätter och väntar på explosionen som kommer ske när som helst. Du börjar hyperventilera, tårarna slutar inte rinna, du vet ingenting om någonting längre, du bara sitter där och skakar och vet inte vart du ska ta vägen. Mest av allt vill du ringa till någon eller be någon hålla om dig och andas lugnt, men det är inte vad du gör utan du sitter kvar själv och försöker andas, du försöker ta dig ur på egen hand för inga ska få hjälpa mig för ingen ska få se mig såhär, för jag är stark och klarar allt själv. 
 
Det är en ångestattack min kropp ger mig, vilket inte är något farligt, det är inget du dör av men när du sitter där och hyperventilerar, skakar och gråter så tror du att det här kommer aldrig sluta bra. Men efter ett tag börjar du bli lugn, tillslut är allt normalt och du kan göra vad du vill. I mitt fall fortsätta som jag alltid gjort, hoppa i uppförsbacke med ett ben och vänta på nästa explosion. 



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback