Jag kan skratta, vara glad, skämta, ha roligt, festa men jag har nästan alltid en klump i magen som känns omöjlig att få bort. Den kanske inte alltid känns, men jag vet att den finns, och jag vet att känner jag inte av den ena dagen så blir det värre en annan dag.

Jag kanske borde prata om allt jag vill prata om med olika personer men jag är så rädd för att såra någon, göra någon arg, eller till och med få någon att lämna mig. Att någon ska lämna mig för vad jag säger eller gör. Jag är rädd för att folk ska tröttna på mitt humör, hur jag är, hur jag helt plötsligt kan gå från att vara jätteglad till någon som bara vill gråta åt allt.

Så istället för att prata om det håller jag det inom mig och låter klumpen i magen växa, tills jag en dag bara exploderar och inte vet vad jag ska göra åt någonting. Jag tappar liksom allt, man vill bara åka bort, lämna allt ett litet tag och hoppas på att allt har löst sig tills man kommer tillbaka.

Jag är antingen en jätteglad Moa eller en inte alls så glad Moa. Och just nu saknar jag den jätteglada Moa och vill vara hon igen och det kan jag säkert bli, men känns inte längre lönt att försöka vara glad för när jag väl känner att allt är bra, när jag kan vara glad utan en massa jobbiga tankar som snurrar runt i huvudet så kommer det något nytt. Något annat att gråta över, något annat att grubbla över, något annat som får klumpen i magen att växa.

Det värsta av allt är att ibland vet jag inte ens vad som är fel, varför jag är ledsen, varför jag bara känner att jag vill gråta tills det inte längre finns några tårar kvar.